KRÖNIKA AV TONY IRVING: Under mina årtionden i dansvärlden har jag sett utvecklingen av pardansen gå i olika riktningar, men ett grundläggande problem har bestått: obalansen mellan förare och följare – eller för att vara tydlig, ett överskott av kvinnor som vill följa utan att ha en partner med sig till klasserna.
Vi har skapat en rad system för att “lösa” detta. Vi har ringar där förare står i ytterring och följare i inner. Vi high-fivar efter varje dans, snurrar vidare, och ändå – varje gång är det samma sak: det är alltid någon följare som står utan partner. Så vi tar in stöddansare – ofta mer erfarna förare – för att jämna ut siffrorna. Vi skapar lösningar på symptom, men inte på problemet.
Men varför gör vi det egentligen?
När vi skalar bort allt det yttre, är kärnan i det vi lär ut fortfarande pardans. En dans där två personer dansar tillsammans – med varandra. Så om du väljer att gå en kurs i pardans utan partner, är det verkligen kursens ansvar att lösa det för dig? Ska andra deltagare behöva anpassa sig för att du vill ha en partner men inte har en?
Sanningen är att vi ofta anpassar oss – inte för pedagogikens eller dansens skull – utan för att få fler betalande deltagare. Det gör att vi kan hålla avgifterna lägre och få högre omsättning. Men är det bra för alla?
Vad händer med de par som vill gå på kurs för att utvecklas tillsammans, men tvingas byta partner hela tiden för att “hjälpa” singlar att få dansa? Är det pedagogiskt bättre att byta partner, eller bara ett sätt att maximera dansmöjligheter för alla?
Och när dessa singeldansare sen går ut på socialdans – då skjuter vi bara problemet framför oss. Ute på dansgolvet uppstår samma obalans: fler följare än förare. Och då kommer klagomålen: “Jag får inte dansa tillräckligt mycket.” Och så börjar vi se lösningar även där – tvådanser, fyradanser, taxi-dansare, gratis inträde för förare, oskrivna regler om att en man aldrig får tacka nej – allt i ett försök att tillfredsställa singelkvinnors behov av att få dansa.
Men varför har vi skapat den här kulturen?
För att vi anpassade oss från början. För att vi såg ett överskott av följare och ville vara inkluderande. För att vi ville ha fler deltagare. Och i den goda viljan tappade vi bort något fundamentalt: pardans är just det – en aktivitet för ett par.
Så vems ansvar är det egentligen?
Jag tycker det är dags att vi vågar prata ärligt om detta. Kursarrangörer och socialdansvärdar bär visst ett ansvar – men det största ansvaret ligger hos individen. Om du väljer att delta i en pardanskurs, så är det faktiskt ditt eget ansvar att ordna en partner. Och om du inte har någon, ja – då måste du acceptera att du kanske inte kommer att få dansa så mycket som du önskar.
Det är inte elakt. Det är bara ärligt.
Pardans är vacker, berikande och utvecklande. Men låt oss inte glömma att den bygger på två personer – inte på ett system som alltid ska kompensera för andras val.
Det är dags att vi slutar skjuta problemet framför oss. Dags att ta ansvar.
/Tony Irving, dansare, pedagog, och livslång förespråkare för ärlighet på dansgolvet.