Hoppa till innehåll

Hagfôrspöjkera som blev dansbands-Sveriges riktigt stora stjärnor

Thomas Lind, krönikör på Dansbandsnytt, föredrar 1970-talets dansbandsmusik. Foto: Niklas Lindh

Krönikör Thomas Lind, som har en stor kunskap om – och förkärlek till – dansbandsmusik från framför allt 1970-talet, ställer nu frågan vem som är landets främsta dansbandssångare någonsin. Hans eget svar på den frågan, står att finna i en mindre bruksort i Värmland som har fostrat två giganter inom dansbandshistorien:

Vem är Sveriges genom tiderna bästa dansbandssångare? Svaret på den frågan blir förstås av den subjektiva arten och svaren lär skifta rejält beroende på vem du frågar. Skulle däremot frågan formuleras om vilken ort som fostrat de främsta sångarna i dansbandgenren så borde svaret – utan diskussion – bli Hagfors.

Det kan möjligen finnas orter i Sverige som kan konkurrera med den lilla värmländska bruksorten i det avseendet – jag har i ärlighetens namn inte gjort någon grundlig eftersökning i ämnet – men tillåt mig tvivla starkt.

Det finns många stora och framgånsrika band som genom åren passerat revy på den svenska dansbandsscenen men det är svårt att ifrågasätta att Vikingarna är det största av dem alla. Bandet – som grundades i Arvika i slutet av 50-talet har sålt över 11 miljoner skivor och dominerade under större delen av 80- och 90-talen den svenska dansbandsscenen.

Vikingarnas sångare under alla dessa år – från det att bandet 1973 tog sitt nuvarande namn – har varit Stefan Borsch och Christer Sjögren. Och gemensamt för Borsch och Sjögren – förutom att de som sångare har varit Vikingarnas frontfigurer – är att båda är uppväxta i Hagfors.

I Hagfors, den värmländska bruksorten belägen intill Uvån, växte även Monica Zetterlund – en av landets främsta kvinnliga sångare – upp, vilket ger den värmländska orten en ännu starkare position på listan över orter som fostrat framgångsrika sångare.

Borsch – en personlig favorit hos mig – föddes 1947 och i en musikalisk familj så var det närmast givet att även Stefan skulle trampa vidare i de musikaliska fotspåren. Borsch inledde karriären 1965 som trumslagare i LGP:s orkester, men en handskada gjorde att han tog över mikrofonen.

Hagfôrspöjken hann även med att sjunga i såväl Tony Jordans orkester, som The Steel Town Singers, Pär-Rhunes och Öijwinds innan han 1973 värvades över till det som då hette The Vikings, men som i samband med att bandet fick skivkontrakt med Mariann Records bytte namn till Vikingarna.

Och resten är – som det brukar heta – historia.

Borsch klara och tonsäkra röst var en stor del bakom Vikingarnas stora framgångar under 70-talet, men 1978 – efter att bandet släppt sitt sjätte album, Kramgoa låtar 6 – lämnade Borsch bandet och mikrofonen togs över hav en annan Hagfôrspöjk, den tre år yngre Christer Sjögren.

Sjögren startade sitt första band, Jonny-Christers, redan som 14-åring, 1964, och till en början var det inte sång utan elorgel som han trakterade. Sjögren hann med en vända även i Jupiter, ett annat Hagforsband, innan han 1968 värvades över till Pelles från Mariestad.

Då bytte Sjögren instrument, från elorgel till bas, men han hade redan några år tidigare börjat att testa på att sjunga och snart blev det hans huvudsyssla i bandet.

Det blev tio år i Pelles innan Sjögren handplockades av Vikingarna för att ersätta Stefan Borsch. 

Christer Sjögrens första skiva med Vikingarna blev Kramgoa låtar 7 och bandet, som under andra halvan av 70-talet etablerat sig som ett av landets största dansband, tog ytterligare kliv i popularitet och blev under 80-talet odiskutabelt störst av alla. Mycket tack vare frontmannen Christer Sjögren som blev omåttlig populär när Vikningarna inte bara lade dansbands-Sverige för sina fötter, utan även uppnådde stor popularitet i Norge, Tyskland och Schweiz.

/THOMAS LIND, KRÖNIKÖR