Hoppa till innehåll

Flamingotrummisen fick örnerbjudande: ”Vi stämmer in i hyllningskören”

Musikern och låtskrivaren Ulf Georgsson har avlidit. Foto: Privat

Ulf Georgsson är något av en auktoritet i dansbands-Sverige. Han är välkänd för sina insatser som flitig låtskrivare och som trummis i Flamingokvintetten och Bhonus. Han blev dessutom den allra första krönikören när Dansbandsnytt startade i somras. I den här krönikan skriver Ulf om hur musiken kan leva vidare, när giganterna försvinner: 

Detta med musik är, och har alltid varit, oerhört fascinerande. Vad är det som får människor att gråta, dansa, avreagera sig och sjunga med? Nåt i musiken slår an en ton och får känselspröten i oss att reagera. Vad?

Lyckas man knäcka den koden fullt ut, ja då kan man också ha gjort en låt som blir närmast odödlig! Självklart är det hela kombinerat med rätt timing och en nypa tur.

Men alla dessa låtar som överlever år efter… Vad gör de med oss? Och vad händer med dem då originalartisten inte längre finns i livet?

Detta är något som jag fascinerats över på sista tiden. Har det med min ålder och livserfarenhet att göra? Jag menar, då man var tonåring var man helt uppslukad i detta med att ”hitta nya låtar och artister”. Det var lite sport att ha läst senaste numret av tidskriften Melody Maker under 70-talet och sen ståta med att; ”Ja, City Boy, Sparks, 10CC …DEM kände jag till för länge sen… Aha! Är de stora i Sverige nu??” Som exempel. 

Man letade nytt, nytt, nytt. Både band, låtar och trender. Man hängde jämt på klassiska ”Jannes skivbar” i Kinna och jagade nyheter.

Men idag då? Javisst hittar man ett och annat guldkorn ibland. Men det är oftast låtar som påminner om det man gillade förr. Än idag lever de gamla husgudarna kvar i min sinnebild av vad som är ”min musik”. I de flesta fall är originalartisterna borta och därför är det extra kul idag att få uppleva dessa låtar, dessa minnen, live!

Och det är just detta jag ser hända. Det ligger i tiden! Vi åker ofta till Liverpool för att se ”tribute bands” spela Beatles. Jag har sett musicaler i London som handlar om Queen, Tamla Motown, the Kinks, Tina Turner m fl. På svenska teaterscener turnerar uppsättningar runt som tolkar Abba, Pink Floyd, Elvis Presley, David Bowie.… 

För 20 år sedan hade de lite nedlåtande kallats ”cover bands”. Men nu, idag, är föreställningarna ofta mycket proffsigt gjorda och genomtänkta. Man fyller stolarna! Så det är nåt speciellt med den ”eviga musiken”. (Kanske extra speciellt för oss sextioplussare..?) Man kan inte längre se artisten, MEN man får uppleva musiken live på nytt. 

I mitt eget fall kan jag verkligen stryka under på detta. Jag har nämligen hamnat i hyllningsbandet ”Örnarna”. Ja, jag vet att namnet kanske låter lite töntigt. Men de började som ett Eagles-band och jag och frun var alltid med i publiken på deras spelningar. Möjligen berodde detta på att vi är ”part i målet”. Vår son, Douglas, är en av medlemmarna. Men oj, vad vi gillade det vi hörde! Grymt bra gäng!

I somras fick jag plötsligt frågan om jag hade lust att hoppa med i Örnarna! Hurra! Självklart. 

Så nu är det mycket pluggande som gäller. Man får lyssna in hur de spelade och sjöng, de där giganterna vi hyllar; Eagles, Ted Gärdestad, Björn Afzelius, The Beatles. Vansinnigt kul och utmanande. 

Men känslan att se när publiken ler igenkännande och till och med ibland fäller en tår av sentimentalitet och minnen – den är obeskrivlig!

Så när giganterna försvinner, då finns musiken ändå kvar. Och vi stämmer in i hyllningskören…

/ULF GEORGSSON, KRÖNIKÖR