Håller det på att skapas orimliga förväntningar och krav på att förarna ska vara något slags “servicepersonal” för att säkerställa att följarna har en bra danskväll? Något har förändrats, konstaterar Tony Irving i sin senaste krönika.
Tony Irving: När jag går på en social danskväll är det för att njuta av musiken, rörelsen och gemenskapen. Men under de senaste åren har jag märkt något intressant: förväntningarna på förarna har förändrats. De verkar plötsligt bära ett osynligt ansvar för att kvällen ska bli lyckad för alla, och det får mig att undra – har vi tappat balansen i hur vi ser på rollerna i dansen?
En följare kan dyka upp på en social danskväll utan partner och förvänta sig att dansa hela kvällen. Speciellt nybörjare har ofta den här idén – de har lagt energi på att lära sig dansa och vill förstås testa sina nya färdigheter. Och visst är det underbart när dansgolvet är fullt av energi, när alla får chansen att snurra runt och skratta tillsammans. Men innebär det att förarna automatiskt ska ta ansvaret för detta?
Låt oss tänka på förarna för en stund. De betalar sin inträdesavgift som alla andra, kanske efter en lång arbetsvecka, och vill njuta av dansen på sina egna villkor. För en del handlar det om att hitta sitt flow, känna musiken och dansa med de personer de känner sig bekväma med. För andra är det en social aktivitet, en plats för avslappning. Men allt oftare hör jag klagomål från förare som känner sig pressade – nästan som om de förväntas vara “servicepersonal” för att säkerställa att följarna har en bra kväll.
Det här väcker en viktig fråga: Har vi börjat ställa orimliga krav på förarna?
Dans är, och ska vara, en ömsesidig upplevelse. Förare och följare behöver varandra, och magin på dansgolvet uppstår när båda parter är där för att ha roligt tillsammans. Men när förväntningar blir krav riskerar vi att förlora något viktigt – glädjen och friheten i dansen.
Jag tror att lösningen ligger i att skapa en kultur av balans och respekt. Följare behöver förstå att förarna är där av samma anledning som de – för att njuta av dansen. Och förarna behöver känna att de har friheten att dansa på sina egna villkor utan att känna sig skyldiga att uppfylla någon annans förväntningar.
Arrangörer kan också bidra. Att uppmuntra rotation, skapa ledda danser för nybörjare och kanske till och med ha teman som lockar fler att prova på kan minska pressen på förarna. Och vi som dansare kan påminna oss själva om varför vi är där: inte för att följa ett oskrivet regelverk, utan för att uppleva glädjen, gemenskapen och magin som dansen ger.
Så nästa gång du går på en social danskväll, tänk så här: Dans handlar inte om skyldigheter. Det handlar om att mötas, att ge och ta, och att njuta av varje stund. Låt oss dansa med glädje, inte krav.
/ Tony Irving, krönikör