KRÖNIKA AV TONY IRVING: I veckan som gick samlades tusentals dansälskare i Malung. Från hela Sverige – och till och med utanför landets gränser – vallfärdade de dit, förenade av en sak: kärleken till dans och dansbandskulturen.
Det är fantastiskt. Det är levande. Men det räcker inte.
Vi står mitt i en kultur som riskerar att tappa sin kraft om vi inte agerar. Dansen – och särskilt pardansen och dansbandsvärlden – har alltid varit en del av vår svenska folkrörelsetradition. En plats där människor möts, bygger gemenskap, och får livsglädje. Men det som tidigare bars av eldsjälar och ideella krafter riskerar idag att försvinna i takt med att färre engagerar sig och fler förväntar sig att ”någon annan” ska ordna allt.
Jag själv driver en kommersiell dansverksamhet. Men trots det lägger jag ner oräkneliga ideella timmar i föreningar, events och utbildningar – för att jag tror på rörelsen. Och det är just det vi behöver återskapa: en ny folkrörelse. En modern, inkluderande rörelse med siktet inställt på 2035.
Vi har tio år. Vad gör vi med dem?
Vi kan förändra allt
Om vi är 30 000 i Malung under en vecka – då har vi ett nätverk som kan förändra allt. Tänk om varje person som besökte Malung gick hem och gjorde en enda konkret sak för dansens framtid:
- Startade en barngrupp i sin förening
- Gick en kursledarutbildning och började undervisa
- Tog kontakt med sitt företag och föreslog att sponsra ett dansevent
- Hjälpte till med PR, sociala medier, ljud, ljus, eller administration
- Gick med i en styrelse eller hjälpte till på ett dansgolv
- Började dansa igen – och tog med en vän
För om alla gör lite, behöver ingen göra allt.
Det är ett motto jag lever efter – och det är dags att fler börjar göra det också.
Alla behöver ta ansvar
Jag arbetar idag både med Svenska Danssportförbundet och Svenska Fox-föreningen för att bygga en långsiktig framtid för dansen i Sverige. Men vi kan inte göra det ensamma. Det är vi – du och jag, dansarna, arrangörerna, eldsjälarna, publiken och ungdomarna – som är framtiden. Vi är gräsrötterna. Vi är kulturen. Och ingen annan kommer att ta det ansvaret åt oss.
Dansen är inte en produkt – den är en gemenskap.
Så vad säger du?
Ska vi sitta på läktaren och klaga – eller ska vi gå upp på dansgolvet och göra skillnad?
Tiden är nu.
Vi bygger från hjärtat – med siktet inställt på 2035.
Och du, om du inte gör något … då har du faktiskt inte rätt att klaga.
Vi ses i Malung – och i framtiden.
/TONY IRVING