Vår krönikör Jill Taube dubbas härmed till Doktor Dans – efter en svängom där hon egentligen var doktor ute på dans. Läkareden är stark: Kan man hjälpa till så ska man – även när olyckan är framme på dansgolvet.
I går fick jag agera doktor på dansgolvet! Det var ett Friskis & Svettis-dansgolv ska sägas och inte ett pardansgolv. Men DANS SOM DANS och allt kan hända! Det var ett extralångt mellandagsdanspass med tre instruktörer och det var knökfullt med alla 120 platser fyllda. Jag kom in med ett nödrop från väntelistan och blev så glad, behövde bryta soffa-kolla-serie-äta-godis-läget efter en lång och trivsam julhelg, men med för mycket att äta och dricka och lite för lite motion. (Få socialdanser om ens några i julhelgen ju.) Så det var välkommet.
Observant bekant
Passet var kul, även om jag nu som 66-åring inte har lika många snabba muskelfibrer som för några år sedan, de minskar i antal som bekant, men jag hängde med. Ungefär halvvägs in i passet kom en annan deltagare rakt emot mig och pekade bortanför mig och sa att jag kanske behövdes. Han var en dansbekant som var observant, och eftersom vi har pratat väder, vind, dans och sjukvård, så visste han att jag arbetar som läkare. En situation som krävde sjukvård anades.
Läkareden framför allt
En kvinna i min ålder hade ramlat och låg på golvet, redan med fyra-fem andra hjälpsamma personer runt sig. Det verkade inte vara någon fara, förutom att hon hade utmanat sig med ett rätt tufft pass, hade knäproblem sedan tidigare och nog vridit och trixat lite för mycket. Det är tillgång och efterfrågan som gäller överallt, så också när det gäller kondition och muskelstyrka. Jag uteslöt att det var något allvarligt som ”golvat henne”. Inget tryck över bröstet, ingen kallsvett och inget sluddrigt tal. Så jag och två av instruktörerna (tur att de var tre) hjälpte henne ut och placerade henne på en bänk med det ondaste benet i högläge.
Min insats var verkligen ringa, men det är ändå så läkareden ser ut. Vi sjukvårdsutbildade ska hjälpa till!
Alla är dansdoktorer
Inget ont, som inte har något gott med sig ni vet. En spin-off av händelsen var att jag fick idén till den här krönikan. ”Doktor på dans” är ok (framför allt för mig själv ☺), men ”Doktor Dans” är ännu bättre. Så jag dubbar mig själv till Doktor Dans och hoppas på att det är många som vill dela den titeln med mig. Nu råkar jag vara doktor, men tänker att alla vi som propagerar för dans, ordnar dans, bjuder upp okända, skriver om dans, driver dansbandssidor, pratar om dans, fotar, håller kurser, lägger ner massor av sin fritid, smittar ned andra med dansvirus, ja, kort och gott tar uppgiften på allvar – vi är redan fullfjädrade dansdoktorer. Vi gör gott för andra och såklart för oss själva.
Håll blicken högt
Dans äger ju, vet vi som har fördelen att ha dans i våra liv, även om det inte bara är lätt, trevligt och utan skav. I pardansen finns många viljor, åsikter och oskrivna regler gäller. Men om vi håller blicken ovanför den nivån en stund så kan superlativen om vad dans gör för vår hälsa och mående staplas på varann!
Den stapeln ska jag be att få återkomma till, nu ska jag hänga i soffan ett tag till, det allra sista skvätten av min julledighet. Jag hoppas verkligen att kvinnan som vred till sitt knä mår bättre och jag VET att alla vi övriga som var på passet har fullt av goda endorfiner och andra peppiga signalsubstanser, som susar runt i våra kroppar och är fenomenala på att få oss att må bra!
GOD DANS PÅ ER!
/JILL TAUBE, KRÖNIKÖR