KRÖNIKA AV TONY IRVING: I 40 har jag dansat, undervisat och uppträtt med otaliga musiker över hela Sverige och internationellt. Jag har dansat till dansband, disco, funk och liveorkestrar. Men nu vill jag lyfta något viktigt – och kanske lite provocerande.
Det är dags att vi tar ett kliv bort från begreppet “dansband” – och börjar se våra band för vad de faktiskt är: musiker, artister och konstnärer.
För mig handlar det inte om att förneka dansbandsmusikens historia eller dess betydelse för svenskt nöjesliv. Snarare tvärtom – det är ett erkännande av den professionalitet och konstnärliga kraft som gömmer sig bakom ett ord som ofta förminskar.
Många av de band jag möter i dansvärlden idag håller en nivå som fullt ut uppfyller definitionen av professionell scenkonst. De lever på sin musik. De har turnébussar, tekniker, bokningsbolag, avtal och ansvar för hela sitt varumärke – från ljudkvalitet till publikkontakt. De skapar inte bara musik, de skapar upplevelser. Och det är just det som gör dem till professionella artister.
Men samtidigt – låt oss vara ärliga – så finns det också band som spelar på fritiden, som samlas för att det är kul, utan krav på konsekvent kvalitet eller utveckling. Det är inget fel med det – jag applåderar varje människa som sprider glädje med musik! Men det är en annan kategori. Det är skillnaden mellan att vara entusiast och att vara yrkesverksam konstnär.
Inom dansen gör vi tydlig skillnad: socialdans, tävlingsdans, hobbydans och elit. Vi ser det som självklart att någon som dansar tre gånger i veckan i sin hemklubb inte ska jämföras med någon som tränar två pass om dagen för att nå EM. Varför skulle vi inte ha samma syn på musiken?
Det är inte högmod, det är respekt.
Att kalla dessa band för proffs är att erkänna deras slit, deras passion, deras investeringar och deras skicklighet. Det är att förstå att det krävs mer än talang för att stå på scen varje helg och leverera känslor till en publik i rörelse.
Så idag säger jag så här:
Låt oss tala om våra band med den respekt de förtjänar. Låt oss se våra musiker som konstnärer, inte bara dansbandsunderhållning. För framtidens dansvärld behöver både rytm och respekt.
Och kanske – bara kanske – är det dags att låta nya ord beskriva våra gamla traditioner.
/ Tony Irving, danslärare, programledare, publikälskare