Under fredagen är det 100 dagar sedan Dansbandsnytt såg dagens ljus. I en ledartext skriver nyhetssajtens verksamhetssamordnare Niklas Lindh om balansen mellan högt i tak i diskussionsflödena och konstruktiv debatt. Och inte minst om innebörden av orden ”snällhet, nyfikenhet och förståelse” för att skapa förening snarare än ökade klyftor:
När beskedet om Lasse Berghagens bortgång kom under torsdagen så var det som att livet, i någon mening, liksom stannade upp. I stort sett alla blev vi berörda. Det handlar om en man som har gett så mycket till sin omgivning – både i form av en fantastisk låtskatt med texter om både glädje och sorg – och i form av godhet och omtanke.
Det bevisas inte minst i den mängd reaktioner efter dödsbeskedet där kunde man läsa beskrivningar om Lasse Berghagen, kopplat till ord om just omtanke, snällhet, värme…. Det är tydliga beskrivningar om hur han uppriktigt brydde sig om och visade kärlek till sin omgivning. Från hjärtat.
För Lasse Berghagen var inte bara en makalös musiker och låtskrivare, utan även något av en stor och värmande ”Fredriksson”. Som en stor och lång teddybjörn som omfamnade och gav tröstande ord till oss alla i oroliga tider. Som en slags genomsnäll fadersgestalt….
Hur många var det inte som under torsdagen beskrev hur de hade fått samtal eller meddelanden från Lasse Berghagen med peppande eller bara uppmuntrande budskap, eller kanske bara för att han ville höra hur vederbörande mådde… Samtal och meddelanden utan baktankar, och med enbart kärlek som enda syfte.
Men laget före jaget då?
Det är oroliga tider med krig som rasar, en klimatkatastrof som ständigt gör sig påmind, terrordåd, gängvåld och skjutningar och så tuffa ekonomiska omständigheter för många. Samtidigt ser vi allt oftare hur det egna jaget sätts i centrum i alltfler sammanhang. Där ord som humanism och omtanke har allt svårare att nå fram. Där fokus läggs på att förverkliga sig och sitt, istället för perspektiv som ”vi”, ”oss” och ”tillsammans”….
Men laget före jaget då…hur hittar vi tillbaka till det….?
I utmanande och oroliga tider som dessa kan verkligen dansbandskulturen vara en förenande och växande kraft som ger mål och mening. Här kan vi alla förenas och hitta styrka, glädje, gemenskap och kraft. Både i varandra, och i andra, som kan lockas till den här unika folkkulturen.
Våra sociala nätverk kan växa, vi kan bjuda in, bjuda till och bjuda upp. Utanförskapet kan minska, vi kan ha fokus på rörelseglädje och framför allt på den musik som vi alla älskar. Det är är tveklöst en kraftfull potential som dansbandskulturen har.
En hoppfull väg framåt
Det finns dessutom en mängd positiva och hoppfulla rapporter från både dansband och arrangörer att det har vänt uppåt igen, och även med flera yngre dansbandsmusiker som brinner för den här musiken och kulturen. Och så med tv-program om dansbandsälskaren och sångaren Luciano, som kan väcka engagemang för svensk dansbandsmusik i fler kretsar.
Vi är också i viss mån på väg tillbaka till dansbanorna igen efter pandemin. Det tål att upprepas. Vi är på väg tillbaka…
I den andra vågskålen ligger en mängd utmaningar, bland annat kopplat till kraftigt ökade kostnader för hushåll, dansband och arrangörer, vilket ger minskade marginaler – och som på olika sätt spelar roll för många.
Dessutom har ett stort antal olika debatter flödat inom dansbandskretsar under de senaste månaderna:
– Om Lucianoz vs vanliga dansband.
– Om ”Spotifydanser” jämfört med att dansa till liveband.
– Om eventuellt uteblivna ersättningar till låtskrivare och dansband.
– Om proffsiga ”sportdansare” vs den gamla ”folkparkskulturen”.
– Om möjligheter för arrangörer att servera alkohol på danstillställningar…
– Om hur dansbanden och dansbandskulturen ”bör förändras”…
Högt i tak men utan kränkningar
Att ha högt i tak och diskutera relevanta frågor för dansbandskulturen är viktigt. Det är tillsammans som vi har möjlighet att bidra till en gynnsam väg framåt. Men för att en diskussion ska vara fruktsam så behöver den vara respektfull och inlyssnande. Att vara förstående, insiktsfull och nyfiken på andra perspektiv än de som vi själva har tänkt på tidigare. Och kanske att man kan hålla de vassaste omdömena om andra – de som inte tycker som vi själva gör – för sig själv…?
I diskussionsflödena ser vi massor av konstruktiva och kloka debattinlägg. Till största delen är det glädje och kärlek till dansbandskulturen som lyser upp. Men det finns också en förmörkande tonalitet, med kommentarer som är starkt nedvärderande och riktade mot andra – mot grupper av dansande, mot dansband, arrangörer, mot låtskrivare…..eller helt enkelt ”bara” mot varandra.
De värsta kommentarerna, de som går över gränsen för kränkningar av enskilda, olika grupperingar och etniciteter, de raderas så snabbt som vi bara kan. Och användarna blockeras. Här kan vi behöva ha hjälp av Er, om ni ser ett inlägg som kan upplevas som kränkande. Anmäl till oss administratörer, så kan vi göra ett övervägande.
Fyra enkla ”V”
Men tänk om vi istället, tillsammans, kunde hålla nere de vassaste kommentarerna och mest nedvärderande omdömena, för att istället sträva efter gemensamma vägar framåt. Att göra något av det mest fantastiska – nämligen att försöka se med andras ögon. Att vända på perspektiven, för att få fler att älska dansbandsmusiken och få fler att känna sig välkomna ut på dans till dansband.
Den ”snällhet” som Lasse Berghagen personifierade kan ju kanske inspirera oss alla. Med ett välkomnande och nyfiket förhållningssätt kopplat till fyra enkla ”V” – Vi Vill Varandra Väl.
Så fortsätt gärna att kreativt diskutera, inte minst de artiklar som vi publicerar från Dansbandsnytt, i de sociala medieflödena. Det är precis det vi vill. Att se olika lösningar, perspektiv och infallsvinklar, där vi kan inspirera varandra. Och där vi kan hålla inne på de vassaste formuleringarna om andra och varandra. Just för att vi älskar, eller vill älska, dansbandskulturen. För det är ju tillsammans som vi är starka, kan växa och dansa vidare. Framåt….
Trevlig helg!
/NIKLAS LINDH, KRÖNIKÖR OCH VERKSAMHETSSAMORDNARE PÅ DANSBANDSNYTT
