Tony Irving säger sin mening i en ny serie krönikor. Detta är den fjärde delen.
KRÖNIKA AV TONY IRVING: I de två första krönikorna har jag varit tydlig: Vi är en danscommunity i förvirring, och vi har tappat definitionen av vad socialdans faktiskt är.
Nu måste vi rikta blicken mot en grupp som har större påverkan än alla andra – men som alltför sällan ifrågasätts:
Kursledarna.
Det är ni som formar dansgolvet innan det ens existerar. Det är hos er människor lär sig:
– hur man för
– hur man följer
– hur man beter sig
– vad som är ”rätt”
Och det är exakt där framtiden avgörs.
Trygg på kurs – osäker på dansgolv
Men låt mig ställa en obekväm fråga: Lär vi ut dans för verkligheten – eller för klassrummet?
För om vi ska vara ärliga, så ser vi gång på gång samma sak:
Dansare som är trygga på kursen … men osäkra på dansgolvet.
Varför?
För att det de har lärt sig fungerar i en kontrollerad miljö – men inte i mötet med en ny partner, i ett fullt dansgolv, till ett levande band.
Vi har skapat en kultur där:
– tekniken ibland går före kommunikationen
– mönster går före känsla
– ”rätt sätt” går före fungerande sätt
Och då händer något farligt: Dansen slutar vara social – och blir prestation.
Att fungera med vem som helst
Missförstå mig inte.
Teknik är viktigt. Struktur är viktigt. Utveckling är viktigt.
Men allt det måste ha ett syfte: Att fungera med vem som helst.
Om din undervisning kräver att partnern:
– har gått samma kurs
– kan samma variationer
– tolkar musiken på exakt samma sätt
… då har du inte lärt ut socialdans.
Då har du lärt ut ett system. Och system fungerar bara med de som är invigda.
Socialdans måste fungera med alla.
Bygger vi möten?
Så vad behöver förändras?
Inte allt. Men fokus.
Vi behöver börja ställa andra frågor i kurslokalen:
– Kan detta användas direkt på ett socialt dansgolv?
– Kan en ny partner förstå detta utan förklaring?
– Skapar detta trygghet – eller osäkerhet?
Och kanske viktigast av allt: Bygger detta möten – eller bygger det barriärer?
Ansvar för etikett
För just nu ser vi konsekvenserna:
Dansgolv där människor söker sig till ”sina egna”. Där vissa undviker att bjuda upp – för att det känns för osäkert. Där nivån inte avgörs av teknik – utan av kompatibilitet.
Och det är inte hållbart.
Kursledare har också ett ansvar som vi länge har duckat för: Att lära ut social etikett.
Inte som en bonus. Utan som en självklar del av undervisningen.
– Hur bjuder vi upp?
– Hur tackar vi för en dans?
– Hur visar vi respekt på golvet?
– Hur anpassar vi oss till vår partner?
Detta är inte ”trevligt att ha”. Det är grunden.
Men då krävs något av oss som leder:
Att vi själva är överens.
Att vi själva är tydliga.
Att vi själva vågar släppa prestigen.
Kursledare är kulturbärare
För sanningen är den här:
Så länge varje kursledare definierar dans på sitt eget sätt,
kommer vi aldrig få ett enhetligt dansgolv.
Och utan ett enhetligt dansgolv – ingen verklig socialdans.
Så låt oss vara tydliga: Kursledare är inte bara instruktörer. Ni är kulturbärare.
Ni formar hur nästa generation dansar, möts och upplever dansbandsvärlden.
Frågan är inte om ni påverkar.
Frågan är: Vilken riktning ni leder oss i.
I nästa krönika riktar jag blicken mot dansbanden.
För även där finns ett ansvar vi inte längre kan ignorera.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR