KRÖNIKA AV TONY IRVING: I dag verkar det finnas en märklig grundinställning i pardansen: att det viktigaste jag kan göra är att sätta en etikett på mig själv. Är jag förare eller följare? Som om detta lilla ord – denna keps jag sätter på huvudet – plötsligt skulle trolla fram ett mirakulöst beteende i min kropp och göra mig till en bättre dansare.
För mig är det här ett av dansvärldens mest korkade missförstånd.
Vi håller på med pardans. Ett samspel. Ett möte. Ett samtal i rörelse.
Historiskt sett var det mannen som förde och kvinnan som följde – men låt oss vara ärliga: det är ett begrepp som borde få vila i en dammig historiebok. I dag är vi vuxna nog att låta människor själva välja. Vill du som man följa? Varsågod. Vill du som kvinna föra? Fantastiskt. Vill ni växla? Kör.
Men glöm inte detta: Att föra eller följa är ingen garanti för att du kommer dansa bra.
Dansa illa trots träning
Jag har sett otaliga personer lägga timmar – nej, timmar efter timmar – på att nöta tryck, drag, impulser, signaler och allt det där som vi slänger in i för-och-följ-lådan. De tränar och tränar på kommunikationen, men ändå dansar de illa. De hittar inte takten i buggen. De faller ur rytmen i foxen. De glider bort från flödet i foxtroten.
Varför?
För att förning och följning inte är dansen.
Det är bara kommunikationssystemet.
Dans är som grammatik
Jämför det med att lära sig tala. Du kan träna grammatik hur mycket som helst, men om du inte har något att säga – eller saknar tonen, känslan och nyanserna – blir samtalet ändå platt.
Dansen bor i kroppen. I balans, kontroll, koordination, hållning, riktning, tyngd, energi.
Det är där du bygger kvalitet.
Det är där du lär dig röra dig vackert, mjukt, rytmiskt och medvetet.
När du först utvecklar hur du själv dansar, då – och först då – kan du börja använda för-och-följ som ett språk. Och tro mig: då räcker ofta väldigt lite kommunikation för att allt ska flyta, för kroppen gör redan det den ska.
Vifta och signalera räcker inte
Jag säger det här som någon som ägnat ett helt liv åt att dansa, tävla, undervisa och analysera rörelse:
Du kan dra, trycka, signalera och vifta hur mycket du vill – men utan balans, kontroll och koordination blir din kommunikation ändå dålig.
Släpp etiketterna
Så nästa gång du ställer dig på dansgolvet, släpp identitetsetiketterna ett ögonblick. Fråga inte bara Vad är jag – förare eller följare? Fråga i stället:
Hur dansar jag?
Hur rör jag mig?
Hur möter jag min partner?
För det är där – i kroppen, i samspelet, i kvaliteten – som pardansen uppstår.
Föra och följa är bara verktygen vi använder för att förstå varandra.
Och med bra verktyg, men en dålig grund, blir resultatet aldrig bättre än så.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR