Han har lämnat turnélivet bakom sig, åtminstone för tillfället, efter Sannex sista spelning i september. Nu har Peter Brodin passerat halvtid i 16 Weeks of Hell Goes Dansband – och resultaten börjar märkas ordentligt. Men exakt vad som har hänt tänker han hålla hemligt tills de 16 veckorna är över. En sak avslöjar han ändå: arbetsbyxorna har redan krympt två storlekar.
När Sannex i september satte punkt för sin långa musikaliska resa innebar det också slutet på ett viktigt kapitel i Peter Brodins liv. Men samtidigt hade ett annat redan börjat.
Peter är en av deltagarna i årets upplaga av 16 Weeks of Hell Goes Dansband. Nu har han tagit sig igenom de första nio veckorna – med tidiga arbetsmorgnar, långa dagar och träningspass som ofta får genomföras när andra börjar varva ner.
Och han är nöjd med utvecklingen.
– Idag mår jag väldigt bra, fast man är lite trött ibland då dagarna går i ett.
Arbetsdagar från fem på morgonen
Peter börjar arbeta redan klockan 05.00 och slutar vanligtvis först vid 16-tiden. Tanken från början var att kunna planera in träningen mellan dagens arbetspass. Men när kollegor har slutat har arbetsbelastningen ökat, och Peter har fått arbeta mer än planerat.
Det har tvingat honom att tänka om.
– Det svåraste har ju varit att få till dagarna då jag egentligen ska köra en morgontur och en eftermiddagstur och tanken var ju att få till träningen där emellan.
I stället blir det ofta en powerwalk efter jobbet, följd av styrketräning hemma.
– Därav blir det gym hemma i garaget efter powerwalken. Sen sova.
Trots det intensiva schemat upplever Peter att vardagen på flera sätt har blivit lättare.
– Rent fysiskt så känner man ju att kroppen jobbar på ett annat sätt än tidigare och psykiskt så är det mycket lugnare än tidigare då man har en struktur på vardagen.

Barnen är den stora drivkraften
Redan inför starten berättade Peter att han framför allt gjorde den här satsningen för barnens skull. Det är fortfarande en viktig drivkraft. Men han har också bestämt sig för att inte visa hela familjen hur stora förändringarna faktiskt är.
Han vill spara överraskningen.
– Jag försöker att inte visa alla för mycket om hur mitt resultat ser ut då jag vill visa dem skillnaden när vi är klara med 16 Weeks.
Det handlar också om att ge sig själv ytterligare motivation att fortsätta när programmet är avslutat. Men helt går det förstås inte att dölja förändringarna.
– Självklart märker dom skillnad. Jag kan ju få på mig kläder som jag inte kunnat ha på många år.
Och så kommer ett konkret besked:
– Jag har bytt arbetsbyxor ifrån 52 till 48 i storlek.
”Då får man ta till pannbenet”
Att genomföra 16 Weeks of Hell innebär för många deltagare både fysiska och mentala prövningar. Men Peter berättar att han hittills faktiskt har sluppit de riktigt tunga motivationssvackorna. Det höga tempot i vardagen har snarare gjort att han hela tiden har fortsatt framåt.
– Jag har faktiskt inte haft några svackor i programmet då dagarna går i ett, så allt flyter faktiskt på.
Visst finns det dagar då tröttheten gör sig påmind. Men då gäller det att fortsätta ändå.
– Kanske man är tröttare än vanligt ibland men då får man ta till pannbenet och bara rocka loss.
Och kroppen har svarat positivt. Peter känner sig smidigare, har fått bättre kondition och upplever att han orkar mer än tidigare.
– Kroppen har ju svarat på att allt blir lättare samt att man är smidigare.
Det är inte bara de fysiska förändringarna han uppskattar. Även det mentala välbefinnandet har förbättrats, inte minst tack vare de tydliga rutinerna kring träning och kost.
Vägrar avslöja siffrorna
När Dansbandsnytt frågar efter resultaten vid halvtid – vikt, midjemått och andra mätbara framsteg – håller Peter däremot hårt på hemligheten. Han tänker inte avslöja några siffror.
– Som jag har sagt tidigare så vill jag inte avslöja för mycket men det har hänt grejer och det kommer världen att få se när det är klart.
Det råder däremot ingen tvekan om att han är nöjd med att ha tagit sig så här långt.
– Jag är glad att jag har tagit mig hit så nu ska jag bara ta mig dit.
Drömmer om en riktigt god stek
Nu väntar ytterligare sju veckor med samma rutiner, samma beslutsamhet och förmodligen lika många tidiga morgnar. Peter har inga planer på att slå av på takten.
– Jag kommer köra på tills vi är framme vid slutet.
Och när de 16 veckorna väl är över? Då finns det faktiskt något alldeles särskilt som hägrar. Inte en scen, inte en applåderande publik och inte ännu ett träningspass.
– Då ska jag äta en god stek med en go sås till.
/NIKLAS LINDH





