Årets julklapp till alla fans av nedlagda banden Shake och Boogart är här – den uppskattade Retromaran blir av även 2026! Shake har i år dessutom fördubblat antalet “återföreningar”.
– Surrealistiskt och sentimentalt, säger Shakes sångerska Christine Granholm till Dansbandsnytts nya reporter Therese Krojegård, och betonar hur viktig publiken är för dansbanden – då som nu.
Nyligen stod det klart att den uppskattade Retromaran i Gräsmyr blir av även 2026. Logen utanför Umeå arrangerar även nästa sommar två nonstopkvällar under en helg, med de sedan länge nedlagda modernbanden Boogart och Shake. Maran föddes i Bredsele 2018.
– Det var den sommaren det var så varmt, va? 33 grader och fläktarna i taket fungerade inte. Peter blödde näsblod och jag började sjunga fel låt, mitt i en låt, skrattar Christine Granholm.
Retromaran bokar alltid samma två – icke-existerande – band, och arrangeras av en förening med Per Westermark och Tomas Wiklöf i spetsen.
– Per och Tomas har alltid backat oss, superarrangörer verkligen! Festivalstämningen när hela byn ställer upp, bakar kakor och jobbar – allt avgör hur lyckat det blir, säger Christine och minns hur allt började.
– Jag tror att idén till Retromaran föddes i Sundsvall 2008, när kombinationen Shake och Boogart drog 1100 personer till lilla Folkets hus. Det var ett sånt tryck, att det rann kondens från taket.
”En jävla lyx”
Christine Granholm och Peter “Peppe” Söderström – numera i Allstars – samt övriga medlemmar i Shake och Boogart, har en lång historia och vänskap.
– Men 15 år efter nedläggningen är det inte självklart att man har någon publik kvar. Jag bor ju med Peppe och får lite input om branschen av idag. Att tänka “klart folk kommer och dansar till oss” var inte givet, säger Christine Granholm.
Hon blir ändå inte särskilt nervös. Tryggheten finns i att Peter sköter det mesta, att buss och musikprylar finns, och att Shake är konstant väl ”ihopspelade”, då bandet utöver tre originalmedlemmar även rymmer två Allstars-medlemmar.
– Det är en jävla lyx. Jag behöver bara ha med mig ett “glatt humör”, mina scenkläder och Ipaden med texterna.
Växte upp i turnébussen
På scen vill Shake ha en levande, organisk känsla:
– Jag tror inte publiken förväntar sig perfektion, utan är glada att vi är där – och vi att de kommer. Men, jag skulle inte ställa mig på scen om jag inte visste att rösten höll!
Christine är också sentimental.
– Det blir en hög känsla att stå på scen, få applåder och kramas igen! Efteråt blir man lite deppig, säger hon, men inser att var sak har sin tid.
– Jag var 18 när vi började, ung och hungrig! Vi var fyra kompisar som startade bandet och repade fem dagar i veckan. Med dansbandsmått mätt var min karriär inte jättelång, men vi spelade jämt och jag “växte upp” i turnébussen. Idag skulle jag inte göra om det, men då var det möjligt.
Retromaran en höjdpunkt
Nu ser Christine och Shake fram emot nästa sommars korta återförening.
– Kärleken på Retromaran är svårslagen! Att träffa folk från förr, gifta par som träffats på dans till oss och får minnen väckta till liv när vi återuppstår, det är speciellt, säger Christine.
Medan Peppe efter Retromaran åker vidare till nästa spelning med Allstars, är just den helgen ett “superstopp” för Christine.
– Jag fyllde 40 under maran ett år, så en tjej undrade varför jag inte hade fest hemma. Men det där var ju min fest, jag kan inte ha det bättre än att stå med mina bästa kompisar på scen, spela musik ihop och firas.
Dubblat antal återföreningar
Tidigare i höstas återuppstod Shake för ovanlighetens skull en andra gång för i år – i samband med en dubbel 60-årsfest för två dansare – tillika stora Shakefans – i Mora. En av dem var den som 2009 fick första exemplaret av Shakes album New beginning.
– Han har alltid älskat Shake, så det var svårt att säga nej till festen nu, säger Christine som nu alltså återförenats med sitt gamla band hela två gånger i år – dubbelt så ofta jämfört med alla de år då endast Retromaran stått på hennes turnéplan.
Viktigt samarbete
Shake startades 2003, Peppe och Christine slutade 2010 och bandet lades ner 2013. Publiken har alltid varit viktig och fick till och med rösta fram låtarna till Shakes liveplatta 2009.
– I Shake var vi aktiva med att ta in publiken, och att driva på förändringar. Det är viktigt för dansband, då som nu. Att inte vara rädd för att förnya sig, och att göra det ihop med arrangörer och publik, säger Christine.
Medan Shake byggde sin “fanbase” innan sociala medier kom, jobbar numera band som Allstars, Callinaz och Blender på liknande sätt för att skapa och behålla kontakten med publiken.
– Engagemang, att älska det man gör och inte nöja sig är viktigt. Att band som Blender, som hunnit bli “gamla i gemet”, har glöden att fila på detaljer är imponerande, säger hon.
Att ta dansbandskulturen på allvar och komma ihåg att, vad man än spelar, måste det gå att dansa till, är a och o.
– Det är ändå funktionsmusik, säger Christine.
Har du själv någon favoritlåt, som du älskar att sjunga?
– Mercy, Maniac, When you lie next to me och (Du ringde från) Flen är våra mest populära, dem gillar jag också. Vi har gjort dem till våra egna!
– ”Du ringde från Flen kan inte jag sjunga!”, tänkte jag när vi fick den tilldelad oss i Dansbandskampen. Jag är långt ifrån så klämkäck som Lotta Engberg. Sen jammade vi fram en jazzig, soulig, sorglig version, som passar min röst och som blivit en signaturlåt.
/THERESE KROJEGÅRD, REPORTER