Vår dansälskande krönikör Jill Taube – som ju även är läkare – fick uppleva något inte helt angenämt på årets första socialdans 2026. I sin nya krönika berättar hon hur hon både blev en panelhöna och tog på sig en offerkofta.
På min första socialdans för i år blev jag panelhöna.
Uttrycket panelhöna kan spåras till 1891 och antas komma från att väggar, exempelvis i en danslokal, var panelklädda och en kvinna som inte blev uppbjuden således stod upptryckt mot väggen, utan att få dansa. Det var nog tvivelsutan otänkbart att en kvinna skulle bjuda upp för mer än hundra år sedan.
Så var det en gång i världen, men inte nu!
”Jag stör om jag bjuder upp”
Visst är det så att ränder ibland dröjer sig kvar och det är svårt att bryta mönster. Så det går förstås att placera frustrationen och besvikelsen för ett magplask utanför sig själv – och söka orsaker i könsroller, snobbiga dansare, åldersdiskriminering, dålig lokal, trist band och så vidare i en lång räcka. Allt det kan vara sant eller upplevas som sant, men det är föga hjälpsamt att smörja in sig med självömkan och tycka att det är någon annans fel, under själva danskvällen. JA, JAG VET!
Ändå hamnar jag där ibland: Blir inte uppbjuden, känner knappt någon, vågar inte bjuda upp. Kan till och med – i min egen tycka-synd-om-bubbla – förklara det med att jag stör de jag bjuder upp. De kommer ju att nobba och då utsätts jag för att också skämmas. Så bäst att låta bli.
En typisk automatisk tanke, helt utan täckning. Känslan blir ett fängelse, men tack och lov bryter jag mig ut och blir också intresserad att utforska det lite.
”Jag reser mig igen”
Min man och jag har varit på dans tillsammans massor av gånger och han har sett mina dikeskörningar. Han är 1000% stöttande och säger att jag är som en leksaksdocka. En sån där som står stadigt med låg tyngdpunkt och går att putta på så hon svajar, men inte går att tippa. Hon reser sig upp igen.
Ingen dansglädje från en offerkofta
Det gjorde jag även den här gången, men innan vi kommer dit, vill jag fortsätta med ”panelhönor” och koppla på det lika föraktfulla epitetet ”offerkoftor”:
Offerkofta är negativt laddat och uttrycker att en person eller grupp spelar rollen som offer. Att ta på sig offerkoftan innebär att man, i betraktarens ögon, spelar en roll som offer och tycker synd om sig själv, samt söker sympati för detta. (Källa: Wikipedia)
Jag tog på mig en offerkofta den här kvällen, den var trist och ful och ju mer jag tråcklade in mig i den, desto mindre dansglädje utstrålade jag såklart. En negativ spiral.
”Det kvittar, det är utanför min kontroll”
Varför tillåter jag mig själv att ibland vara ett offer? Varför hamnar vi människor där ibland, en del stelnar och livet blir kringskuret. I mitt arbete som läkare träffar jag många som inte får tag i sin egen förmåga att läsa problem, att göra det de ändå kan, utan projicerar det negativa på andra. Jag kommer att tänka på ett begrepp som vi använder i vården: inlärd hjälplöshet.
Wikipedia igen: Inlärd hjälplöshet är en term inom psykologin som innebär ett apatiskt tillstånd av vanmakt som beror på att man har utsatts för oförutsägbara eller okontrollerbara konsekvenser. Det anses ligga till grund för flera psykiska tillstånd.
Alltså ett långt mer allvarligt begrepp, men ändå i samma härad: ”Det spelar ingen roll vad jag gör, det ligger utanför min kontroll”. Kan vara något så banalt, relativt sett, som en danskväll, men också mycket större än så.
Så jag drar verkligen inte någon över någon kam här, bara delar med mig av mina tankar.
Mindset is everything
Hur gick det då för mig på årets nästa dans? Bra, jag hade en kul kväll, 6 av 10! Jag bjöd upp mycket, men blev också uppbjuden av mest män, men också en kvinna.
Hur? Jag bestämde mig för att jag skulle vara aktiv, utgå ifrån att jag var värdefull även på dansgolvet och att min tanke om mig själv kan vara en självuppfyllande profetia.
Offerkoftan låg i ryggsäcken hela kvällen.
/JILL TAUBE, KRÖNIKÖR