KRÖNIKA AV TONY IRVING: Vi måste prata om de två mest korkade orden som används i dansbands- och dansvärlden idag: mogen och modern. Två ord som från början kanske var tänkta som oskyldiga sätt att särskilja stilar, men som i verkligheten har skapat mer förvirring, segregering och missförstånd – både inne i vår lilla bubbla och framför allt utanför den.
Hur började allt?
Inom dansbandsmusiken används ”mogen” ofta om band som håller sig till det klassiska dansbandssoundet – dansant musik som har rötter i traditionella danslåtar. ”Modern” används för band som influerats av 80-talets sound, nutida pop och covers från dagens hitlistor. Så långt kan man förstå tanken. Men problemet är att dessa ord har blivit mer än bara musikaliska etiketter – de har blivit markörer för ålder och status.
Inom dansen ser det likadant ut.
- I fox och foxtrot används ”modern” om stilar som influerats av bachata, kizomba och tango – en slags fusion där uttrycket blivit mer sensuellt och fritt än den traditionella socialfoxtroten.
- I bugg används ”modern” ofta för att beskriva tävlingsinfluerad stil – där teknik och bedömningskriterier sipprat ner på socialdansgolvet.
Arrangörer använder begreppen för att dra publik – ”mogen kväll” riktar sig till en äldre publik, ”modern kväll” till yngre. Men egentligen handlar det inte om ålder, utan om musik och rörelsemönster. Ändå har det blivit ett sätt att dela upp människor efter generationer och skapa osynliga murar på dansgolvet.
Problemet med orden
Om du tar ett steg utanför dansbandsvärlden, frågar en vanlig människa vad ”modern musik” är, får du svaret: det senaste, det trendiga, det som spelas på radio idag. ”Mogen musik”? Något gammalt, slitet, förbi bäst före-datum. Tyvärr är det just den associationen folk gör när de hör talas om ”mogendansband” – det låter som något för en äldre publik som inte hänger med i tiden. Och dansband får ännu en stämpel det inte förtjänar: gammalt och mossigt.
Det ironiska är att vi aldrig skulle säga: ”Darin och Benjamin Ingrosso är moderna artister och Björn Skifs och ABBA är mogna artister”. Det är nonsens. De är artister. Punkt. Deras musik kan delas in i pop, disco, R&B, country, men deras värde mäts inte i ålder. Och vi accepterar att musik är tidlös – varför gör vi inte samma sak med dansband?
Dansen är ett språk – inte ett ålderstest
Inom bugg håller problemet på att lösa sig själv. Dans är som ett språk – det finns dialekter. Regionala skillnader, olika uttryck, och det är fantastiskt. Att tekniken utvecklas och att för- och följarprinciperna förbättras är bara en kvalitetsförbättring. För ärligt talat – vem vill inte dansa bättre om man kallar sig dansare?
Inom fox/foxtrot börjar det också röra på sig. De som driver på utvecklingen har nu enats om att kalla den nya stilen för svensk fox. Precis som bugg en gång blev vår egen version av boogie woogie och lindy hop, har den fått sin egen identitet. Det är ett namn som berättar vad det är, inte vem det är för.
Ett PR-misstag utan dess like
Men i dansbandsvärlden sitter vi fortfarande fast med dessa korkade begrepp som ”mogen” och ”modern”. De delar upp istället för att förena. De skapar förutfattade meningar som skrämmer bort människor som aldrig satt sin fot på ett dansgolv. Och de är ett PR-misstag utan dess like – för i resten av samhället betyder orden något helt annat än vi själva menar.
Mitt förslag är att sluta kalla det ”mogen” och ”modern”. Kalla det vad det är.
Dansband är dansband. Musik är musik. Låt oss prata om genrer och stilar istället: popdansband, countrydansband, rockdansband, foxtrot, bugg, svensk fox … så att människor faktiskt förstår vad de kan förvänta sig – utan att känna sig för gamla eller för unga för att passa in.
Dansen ska förena, inte sortera människor i fack. Det är dags att vi slutar skjuta oss själva i foten med ord som skrämmer bort nya dansare och felrepresenterar vår kultur.
För när allt kommer omkring är dans tidlös. Och dansbandsmusik – den är evig.
/TONY IRVING