Maria Eriksson tog steget hon länge inte trodde att hon skulle våga – och blev dansarrangör på Hanssons Loge i Långsele. Tolv danskvällar senare är succésommaren avslutad och banden till nästa säsong börjar redan bokas. Under lördagen inleddes dock en helt annan utmaning. När den femte och sista säsongen av 16 Weeks of Hell Goes Dansband drog igång i helgen bestämde sig 48-åringen för att för en gångs skull prioritera sig själv.
Maria Eriksson skrattar nästan åt tanken på att hon skulle ha gått omkring med en livslång dröm om att bli dansarrangör. Dansen har däremot alltid funnits där.
Hon började dansa redan i högstadiet och träffade sin man på dans för 30 år sedan. Men tanken på att själv driva en dansloge kändes länge betydligt mer avlägsen. Inte minst på grund av den där rösten hon känner så väl.
– Det är väl mitt negativa självförtroende och den där som ibland sätter sig på min axel och skriker i mitt öra: ”Det där klarar du aldrig! Vem tror du att du är?”
Samtidigt beskriver Maria sig som driven. Hon tycker om när det händer saker och har svårt för tanken att alltid vänta på att någon annan ska lösa det. För mindre än ett år sedan började hon därför fundera på vem som egentligen skulle ta över Hanssons Loge och se till att dansen kunde leva vidare. Till slut kom hon och maken fram till svaret.
– Vi insåg att det inte fanns någon annan. Skulle logen få fyllas med liv igen var det bara att kavla upp ärmarna och dra igång.
”Jag som skulle börja lite försiktigt”
Och försiktigt blev det knappast. Under sommaren genomförde Maria samtliga tolv planerade danskvällar.
– Bara det är ju lite lustigt. Jag som skulle börja lite försiktigt. Men det är kanske inte riktigt min grej.
Bakom kvällarna har funnits mycket arbete, sena nätter, ekonomisk oro och den ständiga osäkerheten kring hur många människor som faktiskt skulle komma. Men också något annat.
– Att få stå där och se dansarna komma in genom grindarna med förväntan och positiv energi och sedan se samma dansare lämna området med ett leende på läpparna – det gör mig lycklig.
Responsen har varit större än hon hade vågat hoppas. Människor har stannat hos henne, skickat meddelanden och berättat minnen från Hanssons Loge ända tillbaka till 1960-talet.
Och fortsättning följer. Maria och maken har redan börjat blicka mot nästa säsong. Men först väntar 112 dagar där fokus ska flyttas från dansgäster, förskola, familj och alla andra engagemang. Till Maria själv.
Har varit nära väggen
Vid sidan av livet som nybliven arrangör arbetar Maria som förskolerektor och engagerar sig i flera olika sammanhang. Hon vet samtidigt vad som kan hända när all energi riktas åt andra håll.
Vid två tillfällen berättar hon att hon har varit mycket nära utmattning. Första gången förstod hon inte vad kroppen försökte säga. Andra gången kände hon igen signalerna och drog i handbromsen. Under samma period dog båda hennes föräldrar i cancer.
– Jag gick in i ett skal. Jag trodde att det skulle hjälpa med en omstart.
Rådet hon fick var i stället att återvända till sådant hon visste att hon mådde bra av. Dansen blev det första. Sedan yogan.
– Jag förstod att jag mår bra när jag får vara aktiv och driva positiva saker för andra. Jag behöver inte leda och vara i centrum, men att stötta och göra det jag kan för andra mår jag bra av.
”Den personen vill jag inte vara”
Men den egna träningen har halkat efter. Efter covidperioden skadade Maria sitt knä och blev borta både från yogan och dansen under lång tid. Rehabövningarna blev inte heller prioriterade. När hon under det senaste året återvände till dansen märkte hon förändringen.
– Jag kände att min kropp hade blivit äldre, tyngre och svagare.
Det märktes också i arbetet på förskolan.
– Jag behöver bygga upp muskler och styrka för att kunna ge barnen på jobbet allt jag vill.
Men kanske allra tydligast blir det när hon berättar om familjen.
– Jag har valt bort aktiviteter med min familj för att jag känner mig svag och klumpig. Den personen vill jag inte vara.
Och Maria försöker inte försköna utgångsläget inför 16 Weeks.
– Mitt liv består av gofika, godis och socker. Jag missköter maten och när jag sitter i bilen blir det lätt godispåsar. Träningen är obefintlig.
Däremot har hon genom tidigare erfarenheter blivit betydligt bättre på att förstå behovet av återhämtning och att faktiskt stanna upp när stressen blir för stor.
”Jag sa ja till mig själv”
Tidpunkten för 16 Weeks kunde knappast vara bättre. Sommarsäsongen på Hanssons Loge är avslutad och Maria säger att ursäkterna därmed är slut. Nu måste träningen och maten få plats innan kalendern fylls med allt annat.
– Jag behöver planera in träningspassen innan jag lägger in andra möten. Nu ska jag prioritera detta.
Och hon använder en formulering som kanske sammanfattar hela hennes utmaning bättre än någonting annat:
– Jag har gett mig in i det här. Jag sa ja till mig själv, så nu är det bara att köra.
Det innebär inte att hon tror att det blir enkelt. Tvärtom.
– Hela 16 Weeks är en utmaning för mig. Jag har aldrig varit någon som tränat. Jag känner mig väldigt svag och trött, så pannbenet blir en utmaning. Kosten också, eftersom jag ofta väljer snabba vägar.
Men hon vet också varför hon gör det.
– Det är 16 veckor. Det ska gå. Jag behöver det. Jag behöver komma bort från onödigt socker och jag behöver bygga upp fysiken.
Vill bli starkare för framtiden
I sitt yrkesliv är Maria van att leda andra. När det gäller träning och kost är situationen den motsatta.
– Där känner jag mig vilse och behöver någon som stöttar och visar vägen. Därför känns upplägget med 16 Weeks väldigt bra med tydlighet och hjälp av coacherna.
Hon lyfter också gruppen som nu tillsammans har inlett den femte säsongen.
– De andra deltagarna är guld värda redan nu. Jag har fått massor av tips och pepp.
Och målet handlar om betydligt mer än 112 dagar. Maria vill bli starkare som mamma, fru, förskolerektor – och som personen bakom Hanssons Loge. Hon fantiserar redan om framtida kurser och hälsoevenemang och om att få ännu fler människor att upptäcka dansen.
– Kanske innebär de här 16 veckorna att jag plötsligt vet vad jag ska bli när jag blir stor.
När hon försöker föreställa sig nästa sommars sista danskväll på Hanssons Loge blir hon känslosam.
– Jag får tårar i ögonen när jag tänker framåt. Jag vill verkligen att det här ska bli bra, att jag ska gå starkare ur det i både kropp och psyke.
Sedan kommer återigen den där Maria som inte verkar särskilt bra på att göra saker halvhjärtat:
– För det här är bara början. Så 16 Weeks of Hell – kom igen bara!
/NIKLAS LINDH