För ett år sedan gick Jessica Andersson från gymrädsla till vinnarskalle – och resultaten har till stor del hängt med. Nu är den prisade dansarrangören tillbaka i 16 Weeks för att ta nästa steg. Och den här gången hägrar en utmaning hon aldrig trodde skulle locka.
För ett år sedan klev Jessica Andersson in i 16 Weeks med en rejäl rädsla för gymmet. Hon kom ut på andra sidan med helt nya vanor – och en vinnarskalle som kanske överraskade allra mest. Sedan dess har mycket hänt. JA-dans har vuxit sig allt starkare, efter att ha utsetts till Årets arrangör sommaren 2025, och Jessica har blivit en av dansbands-Sveriges tydligaste ambassadörer för både dans….och för 16 Weeks.
Nu är hon tillbaka. Men den här gången handlar det inte om att börja om.
– Jag är nog mer taggad nu. Nu har man ett hum om hur utmaningen kommer att vara och det är lättare att förbereda sig mentalt, säger Jessica Andersson.
”Jag våndades för att gå dit”
När Dansbandsnytt följde Jessica genom hennes första 16 Weeks-resa var utgångsläget tydligt. Dansgolvet var hemma – gymmet definitivt inte.
– Gymmet var verkligen ingen comfortzone för mig och jag våndades för att gå dit. Jag hade fördomar om att alla kollade och tyckte att man var dålig, lyfte för lite eller hade fel kläder.
Under de första veckorna blev dottern en trygghet och följde med. Men successivt hände någonting. Det tydliga träningsprogrammet och stödet från Tony Andersson och de andra coacherna gjorde att osäkerheten började försvinna.
– Under de här veckorna förändrades min syn på gymmet. Jag vågade ta min plats och slutade ha fördomar om vad andra skulle tycka hela tiden. Det var en stor förändring.
Resultaten blev också därefter. Men kanske ännu viktigare: ett år senare finns mycket av förändringen fortfarande kvar.
Nattmaten blev den svåra nöten
Jessica gör ingen hemlighet av att allt inte har varit perfekt.
– Några kilo har allt smugit sig på. Jag älskar ju mat, säger hon med ett skratt.
Men förhållandet till maten har förändrats.
– Jag har tagit med mig att ta en portion och njuta av maten. Den andra portionen ”för att det var så gott” behövs oftast inte.
Den stora utmaningen finns i stället i ett liv som inte direkt följer vanliga kontorstider. Som dansarrangör kan Jessica komma hem mitt i natten efter en måndags- eller lördagsdans. Då är det lätt att gamla vanor gör sig påminda.
– Det kan så lätt slinka ner fel mat i bilen på väg hem eller vid köksbordet när man varvar ner klockan två på natten. De ovanorna vill jag stoppa en gång för alla.
Det är också en viktig anledning till att hon nu valt fortsättningsprogrammet Here We Go Again. För den här gången är frågan inte bara vad som går att åstadkomma under 16 stenhårda veckor. Jessica vill veta vad som händer sedan.
”Man bara gör”
Vid sidan av PA Sköld har Jessica blivit en av 16 Weeks tydligaste ambassadörer inom dansbandsvärlden. Förklaringen är egentligen ganska enkel. Hon gillar disciplinen. Vilket möjligen är lite paradoxalt.
– Jag är väldigt oorganiserad som person och gillar att göra tusen saker samtidigt. Det är då jag är som mest kreativ och kan kläcka en del tokiga idéer.
Just därför fungerar ett strikt upplägg.
– Det är bra att ha kontroll över kost, träning och hälsa. Då slipper det bli kaos där också. Det jag verkligen uppskattar med 16 Weeks är att det hela tiden finns en fast hand, en plan och ett fint engagemang hos Tony och gänget. Man känner sig trygg i konceptet. Man bara gör.
Ett galet år för JA-dans
Samtidigt har livet utanför gymmet gått i ett rasande tempo. Sedan förra 16 Weeks-omgången har JA-dans stärkt sin position rejält i södra Sverige och Jessica utsågs ju till Årets arrangör 2025. Bakom framgångarna ligger ett målmedvetet arbete med arrangemangen, kommunikationen och utvecklingen av verksamheten. Men framgång föder inte automatiskt självförtroende.
– Självförtroendet är väl lika kasst som vanligt, haha!
Bakom skämtet finns också allvar.
– När alla blickar riktas mot en på det viset växer en oro: ”Är jag verkligen tillräckligt bra?” Där har jag en del att jobba med.
Samtidigt är just rastlösheten och viljan att bli bättre en del av hennes drivkraft.
– Jag vill leverera. Jag vill utvecklas både i min kursverksamhet, som arrangör och som dansare. Då kan man inte bara slappna av och vara nöjd. Det funkar inte för mig. En del prestationsångest kommer och går och det behöver jag också jobba med.
Vill inte bidra till utseendehets
Med den ökade synligheten följer också ett ansvar som Jessica funderat mycket över. Hon värjer sig mot beskrivningen av sig själv som förebild. Däremot är hon väldigt medveten om vilka signaler en offentlig hälsoresa kan skicka.
– Vi deltagare måste verkligen tänka oss för så att vi inte skapar en utseendehets.
Därför tycker hon att en av grundtankarna i 16 Weeks är viktig att återkomma till:
– De är väldigt tydliga med att säga: ”Vi bantar inte – vi bygger fysik”. Det är viktigt att förmedla. Det är inte antalet kilo som är viktigt utan hur vi mår.
För Jessica innebar den första resan även en viktnedgång som hon själv säger att hon behövde.
– Att nu kunna röra sig smidigare är underbart.
Som fyrabarnsmamma blir perspektivet ännu viktigare.
– Jag vill att mina barn ska må bra, äta rätt och hitta sin rörelseglädje. Som förälder vill man inte att de ska hamna i någon viktstress. Men bra mat och att röra på sig är ju inget fel.
Första gången var hon färdig
När de förra 16 veckorna tog slut var Jessica däremot inte särskilt sugen på en fortsättning. Kroppen hade dessutom protesterat. Under perioden drabbades hon av borrelia och fick en inflammation i axeln.
– Efter första omgången för ett år sedan kände jag mig rätt färdig. Det var en tuff sista vecka.
Men tiden gjorde någonting med minnet.
– Precis som när man fått sitt första barn och sedan faktiskt får fler barn trots allt. Någon annan kvinna som känner igen sig? frågar Jessica och skrattar.
Så småningom växte nyfikenheten på steg två: Here We Go Again.
– Jag vill få bättre verktyg med fortsättningsprogrammet. Hur får man en bra övergång från tuffa 16 Weeks till en vanlig vardag? Kanske kan det bli lättare när man nu tar sig igenom det här programmet.
Det är på sätt och vis en helt annan utmaning än första gången. Då skulle Jessica bevisa att hon kunde förändras. Nu vill hon lära sig hur förändringen kan hålla.
”Totalt korkat”
Och naturligtvis har hon valt en alldeles utmärkt tidpunkt att börja.
Eller inte.
– Att starta 16 Weeks precis i uppstarten av höstterminen är totalt korkat…
Just nu drar JA-dans kursverksamhet igång samtidigt som nya planer och arrangemang ska sättas. Men kanske kan träningen också bli en tillgång mitt i allt.
– Det kan vara skönt att ta den där stunden på en powerwalk eller på gymmet och tänka över vad som ska göras. Allt kan bli så mycket mer effektivt.
Dessutom finns en avgörande skillnad mot första gången. Hon vet vad som väntar.
– Det är mindre oroligt nu. Jag vet hur jag ska planera och det är lättare att förbereda sig mentalt både för gymmet och dagarna.
Kroppen är lättare och Jessica känner sig starkare. Och den här gången har hon redan börjat blicka mot ett mål som den gamla gymrädda Jessica knappast hade satt upp.
Nästa mål: fem kilometer
Jessica Andersson kan dansa en hel kväll utan problem. Men springa? Där går gränsen. Åtminstone än så länge.
– Mitt största mål är att må bra och skapa hållbara vanor. Men ett annat mål är att kunna ta mig runt till exempel Vårruset. Det hade varit en milstolpe för mig, jag som inte gillar att springa.
Och plötsligt finns där en ny utmaning.
– Kan jag lära mig att springa effektivt och tycka att det är kul? Vi får se. Jag ställer in siktet på det och hoppas att jag klarar det.
För ett år sedan handlade frågan om Jessica Andersson skulle våga ta plats på ett gym. Den frågan är redan besvarad. Nu återstår nästa:
– Att dansa en helkväll nonstop är inga problem alls. Men kan jag springa fem kilometer eller längre i ett sträck?
/NIKLAS LINDH