Han har vandrat mil efter mil för att hjälpa utsatta barn. Nu har dansprofilen och initiativtagaren till Dansbandsvandringen, Gobben Haugland, kastat sig in i 16 Weeks Of Hell med samma orubbliga beslutsamhet. Efter åtta veckor har resultaten blivit större än han själv hade väntat sig. Men bakom framgångarna finns också en vardag som har fått förändras i grunden.
För den som följer Gobben Haugland i sociala medier har det knappast gått att missa hans nya liv. Varje dag publicerar han långa filmer från gymmet, sina powerwalks och andra delar av träningen. Han visar övningar, berättar om framstegen och delar med sig av både glädjen och utmaningarna.
Det är samma målmedvetenhet som har gjort honom känd genom Dansbandsvandringen, där han under flera somrar har genomfört långa vandringar från hemmet i Tanumshede till Dansbandsveckan i Malung, för att uppmärksamma och samla in pengar, bland annat till utsatta barn.
Men den här gången handlar utmaningen också om honom själv.
– Jag mår väldigt bra och känner att jag utvecklas på flera plan. Det handlar förstås om kroppen, men minst lika mycket om vad som händer mentalt när man bestämmer sig för att satsa helhjärtat på något.
Från en mörk period till nya möjligheter
Bakom Gobbens starka engagemang finns också personliga erfarenheter. Han berättar att de senaste sju åren har innehållit stora utmaningar och att Dansbandsvandringen under fem av dessa år har varit en viktig del av vägen tillbaka från en mörk period i livet.
– Jag har fått lära mig att även när något känns omöjligt så finns det ofta en väg framåt, om man bara fortsätter leta efter den.
När han följde dansläraren P-A Skölds tidigare satsning på 16 Weeks Of Hell väcktes tanken att själv anta utmaningen. Och efter alla mil med Dansbandsvandringen visste han redan att uthålligheten fanns där.
– Jag visste att jag hade pannben efter allt jag gått igenom. Så beslutet blev att gå in i det fullt ut.
Men de två utmaningarna skiljer sig åt.
– Dansbandsvandringen är en enorm fysisk och mental prövning där man ska orka fortsätta dag efter dag. 16 Weeks Of Hell handlar i stället om att disciplinen ska finnas där varje dag, i träningen, kosten och planeringen av hela livet.

Tvingades tacka nej till jobb
Den största utmaningen har faktiskt inte varit själva träningen. Gobben arbetar vanligtvis mellan 12 och 15 timmar om dagen. När arbetsbelastningen ökade ytterligare efter ungefär en månad blev det svårt att få ihop träning, arbete och familjeliv.
– Jag hade planerat min vardag för att få träningen att fungera, men runt dag 30 ökade arbetsbelastningen på två arbetsplatser. Då blev det svårare att hålla tiderna för både gym och powerwalks.
Till slut fick han fatta ett beslut.
– Jag har behövt styra upp arbetet och tacka nej till fler extra uppdrag för att inte hamna i samma situation igen.
Samtidigt har han gjort upp med gamla vanor. Han berättar att han har slutat med nikotin och har lagt bort sin tidigare stora konsumtion av energidryck.
– Är det all in så är det!
Resultaten som överraskar
När Gobben började 16 Weeks Of Hell vägde han 81,2 kilo och hade ett midjemått på 99 centimeter. Vid mätningen den 22 oktober hade vikten sjunkit till 74,1 kilo och midjemåttet till 84,5 centimeter.
Det innebär att han på knappt åtta veckor hade gått ner 7,1 kilo och minskat midjemåttet med hela 14,5 centimeter.
Men det är inte siffrorna som gör honom allra mest stolt.
– Jag har inte gått in i det här enbart för att väga mindre, utan för att bli starkare, få bättre kondition och se vad jag faktiskt kan åstadkomma.
På gymmet märker han stora framsteg i både styrka och kroppskontroll. En övning har blivit särskilt betydelsefull: maghjulet. Från att tidigare bara ha kunnat rulla ut några decimeter klarar han nu att genomföra hela rörelsen med kontroll, både ut och tillbaka.
– Det kanske låter som en liten detalj, men för mig är det ett tydligt kvitto på att träningen ger resultat.
Även här har P-A Sköld spelat en roll.
– Tack till P-A för inspirationsvideon! Där fick jag verkligen en sporre att fixa det.

Sonens födelsedagsmiddag blev ett kvitto
Hemma har familjen blivit en viktig del av satsningen. Barnen följer ibland med till gymmet eller på promenaderna och hjälper till med maten.
När sonen Love fyllde 16 år använde han sina nya kockknivar för att laga paprikakyckling från 16 Weeks-programmets måltidsplan till födelsedagsgästerna. För Gobben blev det ett fint exempel på hur de nya vanorna har fått fäste även utanför gymmet.
– Även om det är jag som genomför utmaningen så är det lättare när människorna omkring en förstår och stöttar det man gör.
Men engagemanget märks också långt utanför familjen. Genom sina filmer har Gobben fått kontakt med människor som inspirerats att själva börja träna eller förändra sina vanor.
– Det är fantastiskt när någon kommer fram och berättar att mina videor inspirerat dem att själva börja röra på sig. Då känns det som att resan kan betyda något även för andra.
”Vänta bara till den 19 december”
Nu återstår sju veckor och Gobben har inga planer på att slå av på takten. Samtidigt fortsätter engagemanget för Dansbandsvandringen. Årets insamling till BRIS är fortfarande öppen och ska fortsätta fram mot jul.
För Gobben handlar de båda satsningarna ytterst om samma sak: att visa att förändring är möjlig.
– Jag kan inte ändra det som hände i går, och jag vet inte vad morgondagen kommer att innehålla. Men jag kan välja hur jag möter dagen i dag, här och nu.
Efter den 19 december väntar dessutom nya planer. Gobben funderar på att börja träna sång med en sångpedagog – och skojar om att kanske någon gång söka till Robinson. Men först ska de återstående veckorna genomföras.
– Det här är bara en halvtidsrapport. Vänta bara, så ska vi se hur en Dansbandsvandrare 2.0 ser ut efter 16 Weeks Of Hell!
/NIKLAS LINDH





