Första träningsdagen slutade med en panikångestattack, tårar och ett telefonsamtal till kärleken Ola Jonsson i Black Jack. Men Gisela gav inte upp. Nu har hon passerat halvtid i 16 Weeks of Hell Goes Dansband – och förvandlingen är större än hon någonsin vågat hoppas på.
En av de första utmaningarna utspelade sig dag två. Med barnkalas, tårta och glass. Medan de andra kalasgästerna åt av godsakerna hade Gisela med sig sin egen mat i en kylväska.
– Lite kul när alla sitter och äter tårta och glass. Men allt funkar. Speciellt när maten är så god som den är i detta program, berättar hon.
Men den verkliga prövningen kom däremot dag nummer ett – vid det allra första gymbesöket. Gisela, som tidigare berättat öppet om sina hälsoproblem och sin rädsla inför styrketräningen, drabbades plötsligt av panikångest.
– Pressen på mig själv och allt som hänt i mitt liv den senaste tiden trillade över mig och jag fick en panikångestattack.
Hon hamnade på soffan i gymmets foajé. Därifrån ringde hon sin särbo, Black Jack-sångaren Ola Jonsson.
– Liggande på soffan i foajén, samtal med Ola i telefon och många tårar senare kom jag in på gymmet och utförde det första passet! Vilken glädje!
Från rädsla till förebild
Drygt åtta veckor senare är situationen en helt annan.
Gisela, som inför starten skämtsamt beskrev sig själv som en ”gymsponsor” eftersom hon betalade för ett medlemskap hon knappt använde, känner sig numera hemma bland fria vikter, träningsmaskiner och bänkpressar.
Och det har hänt något hon knappast hade kunnat föreställa sig.
– Jag har lärt känna några stycken stammisar på gymmet som är där samma tider varje vecka. Gymnasieelever som har idrottslektion och tjejerna brukar fråga mig efter hjälp.
Deras idrottslärare har tidigare hjälpt Gisela med hennes egna träningsutmaningar. Nu har rollerna delvis förändrats.
– Han har pratat om mina bekymmer med dessa elever och de har visst fått mig som förebild…
Dansglädjen har fått nya krafter
För Gisela har dansen alltid haft en alldeles särskild plats i livet. Men efter en ryggoperation och med bland annat benskörhet och endometrios har kroppen inte alltid velat samarbeta.
Tidigare kunde oväntade rörelser på dansgolvet leda till smärta i både rygg och knän. Nu märker hon en tydlig förändring.
– Idag är det roligare att dansa. Kondisen och uthålligheten är så mycket bättre. Och styrkan i rygg och mage gör att jag känner mig stabilare.
Hon betonar att problemen inte är helt borta. Ett snedsteg kan fortfarande kännas i ryggen, men betydligt mindre än tidigare. Även i vardagen upplever hon förbättringar. Ryggen känns starkare och besvären från endometriosen har minskat.
Träningen anpassas när vissa övningar gör ont, med hjälp av programmets coacher.
– Glädjen och kärleken till dansen kommer aldrig slockna igen!

Resultaten överraskade henne själv
Att Gisela skulle bli starkare var något hon både hoppades på och räknade med. Men när hon summerade de första åtta veckorna blev hon ändå överraskad.
Midjemåttet har minskat med 13 centimeter och vikten med sex kilo.
Men siffrorna är inte det viktigaste för henne.
– Som jag sagt är det inte vikten jag fokuserar på utan det är fysiken. Och den mentala biten.
Ett särskilt kvitto på den nya styrkan kom nyligen hemma i vardagsrummet.
– I helgen lyfte jag mitt barnbarn, fyra år, över soffgaveln och han var som en fjäder. Och efter det så jämförde vi muskler, haha…
Att kunna leka med och lyfta barnbarnen utan att kroppen sätter stopp var ett av hennes viktigaste mål inför starten.
Kärleken Ola – och apan på axeln
Samtidigt som Gisela genomför 16 Weeks of Hell Goes Dansband tränar hennes särbo Ola Jonsson, musiker i Black Jack, vidare i fortsättningsprogrammet Here We Go Again. Inför starten skojade Gisela om en liten kärleksfull tävling mellan dem. Men nu vill hon förtydliga:
– Ola, Ola, Ola!!!! Han är absolut inte en motståndare. Vi kämpar tillsammans men har olika mål.
Båda vill bygga en starkare och friskare framtid, för sin egen skull och för barnens och barnbarnens. Den verkliga motståndaren finns någon helt annanstans.
– Jag har min motståndare på min axel som sitter och pratar i mitt öra och säger att jag inte duger eller att jag inte fixar detta.
Men även där har något börjat förändras.
– Men vet du vad!? Apan på axeln börjar försvinna! Han är snart ett minne blott!
Träningen ger kraft i en tuff vardag
Bakom träningsglädjen finns också en annan verklighet. Gisela är arbetssökande, och återkommande negativa besked på jobbansökningar har varit mentalt påfrestande. Träningen har därför fått en betydelse långt utöver den fysiska utvecklingen.
– Hade jag inte haft träningen hade jag mått så mycket sämre.
Hon passar också på att skicka med en hälsning:
– Är det någon där ute som behöver arbetskraft så finns jag här! Runt Helsingborg eller Uppsala!
Gemenskapen i deltagargruppen har blivit ytterligare en viktig drivkraft. Där delas både framgångar och motgångar, och deltagarna hjälper varandra att fortsätta.
Och musiken finns förstås med även under träningspassen. Redan inför den första powerwalken hade Gisela satt ihop en spellista med bugglåtar från artister som deltar eller tidigare har deltagit i satsningen.
”Må livet gå som en dans!”
Nu återstår knappt hälften av de 16 veckorna. Gisela hoppas framför allt att få hålla sig frisk och fortsätta träna. Hon ser också fram emot att pröva hur rutinerna fungerar när hon ska arbeta extra på en mässa.
Men hennes allra största förhoppning handlar om något som inte kan mätas med vare sig våg eller måttband.
– Mina demoner kommer efter dessa veckorna vara helt borta och ersättas med en ängel som pushar och ger mig goda vibes!
Och så avslutar hon med orden som kanske sammanfattar hela hennes resa allra bäst:
– Må livet gå som en dans!
/NIKLAS LINDH





