Hon driver JA Dans, lever för dansgolvet – och utsågs till Årets Arrangör på Guldklavengalan i Malung i somras. Nu har Jessica Andersson lagt ännu en bragd bakom sig. Efter 16 intensiva veckor i 16 Weeks Of Hell summerar hon en resa som rymmer både envishet, glädje, motgångar och oväntade segrar.
– Tänk att jag har tagit mig igenom de här veckorna. Vilken resa! Trots motgångar har jag inte gett upp – och i söndags gick jag och mina träningskompisar i mål, säger Jessica.
För Jessica var gymmet ny mark. Hon hade aldrig tränat där tidigare, men upptäckte snabbt att det fungerade bättre än hon vågat hoppas.
– De tre första veckorna var min ena dotter med mig och coachade och det betydde otroligt mycket. Sedan blev det en mental utmaning att gå dit själv. Alla är i sin egen värld och jag kände mig ensam ibland – men jag är stolt över att jag tog mig igenom det.
Att successivt lyfta lite tyngre, orka mer och våga pressa sig har blivit en källa till stolthet.
– Jag har blivit lite bättre varje gång och det känns stort.
Mat, fika – och en ny relation till måltiderna
Den största mentala utmaningen har kanske varit kosten.
– Jag älskar mat och fika. Det är socialt och något jag verkligen uppskattar. Att ha maten så uppstyrd var svårt, men samtidigt blev jag mätt på ett helt annat sätt. När allt inte är obegränsat börjar man uppskatta maten mer.
Hon beskriver hur fokuset sakta förflyttades.
– Jag slutade ha mat i centrum hela tiden. Istället planerade jag min tid bättre, jobbade effektivt före måltiderna och kunde njuta av maten efteråt.
Resultat som förändrade allt
Siffrorna talar sitt tydliga språk – men för Jessica handlar de om mycket mer än vikt och måttband.
– Efter halva tiden hade jag gått ner tio kilo och minskat tio centimeter runt midjan. Det sporrade enormt. Nu, efter 16 veckor, är minskningen 18 kilo och 17 centimeter runt midjan.
– Det betyder förhoppningsvis att min kropp ska hålla ett tag till. Jag känner mig starkare och lättare än tidigare – och det är en fantastisk känsla.
Borrelia, skador – och coachernas stöd
Resan har inte varit helt utan bakslag. Under programmet upptäckte Jessica att hon drabbats av borrelia.
– Det blev penicillin och ingen träning på tio dagar. Det var jobbigt att komma tillbaka i samma tempo, och jag känner fortfarande av borrelian i vänster ben.
Som om det inte räckte fick hon i slutet även en muskelinflammation i höger axel.
– Men vilka coacher vi har haft! Tack Tony och gänget för alla råd och all peppning. Det gjorde stor skillnad.
Tiden – den största fienden
När Jessica sammanfattar sin största utmaning är svaret tydligt.
– Tiden. Att få allt att räcka till. Träning, powerwalks, barn, jobb, danskvällar, kurser, bakning, matlagning, bokföring… känslan av att aldrig räcka till har varit tuff.
Samtidigt blev promenaderna en ventil.
– Att gå själv eller tillsammans med ett av barnen eller en vän gav mycket. Och så försökte jag mota bort hjärnspökena och påminna mig om att jag duger och gör så gott jag kan.
Hon fick också ett välbekant råd längs vägen.
”Den bästa träningen är den som blir av”, som min vän och kollega P-A Sköld sa. Det har jag burit med mig.
Envisheten – och energin från gruppen
Om något överraskade Jessica under resan så var det hennes egen envishet.
– Jag visste inte att jag kunde vara så här uthållig. Svackor har funnits, men jag har kämpat vidare – mycket tack vare energin från träningskompisarna i vår slutna Facebookgrupp. Vilket gäng!
Nu är vi inne i julhelgen julen – direkt efter avslutat program.
– Det blir en liten utmaning, men med rätt val på tallriken och lite eftertanke ska det fungera. Gymkortet är löst för ett år, så det är bara att fortsätta.
Hon avslutar med ett stort tack – och en tydlig framtidsblick.
– Tack Dansbandsnytt som gav mig chansen, tack Tony och hela 16 Weeks Of Hell-gänget, och tack till alla som hejat. Vi ses på dansgolvet.
Och där – det vet vi – är Jessica Andersson helt hemma.
/NIKLAS LINDH (TEXT)