DEBATTKRÖNIKA AV TONY IRVING: Dansen har förändrats. Och på många sätt till det bättre. Roller behöver inte längre följa gamla mallar.
Det tycker jag är en fantastisk utveckling. Men någonstans på vägen har vi blivit så försiktiga med orden manligt och kvinnligt att vi nästan slutat använda dem.
Vi har under många år arbetat för att skapa en dansvärld där du ska känna dig välkommen oavsett kön, sexuell läggning eller vem du väljer att dansa med. Två kvinnor kan dansa tillsammans. Två män kan dansa tillsammans. En kvinna kan föra och en man kan följa. Roller behöver inte längre följa gamla mallar.
Det tycker jag är en fantastisk utveckling.
Men någonstans på vägen har vi blivit så försiktiga med orden manligt och kvinnligt att vi nästan slutat använda dem. Där tycker jag att vi har gått för långt.
För mig handlar manligt och kvinnligt i dans inte om vilket kön du har. Det handlar om uttryck.
Manligt och kvinnligt kan uppfattas olika
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ”manligt” och ”kvinnligt” inte är fasta eller universella egenskaper. De är kulturellt präglade uttryck, formade av tid, plats och sociala normer. Det som uppfattas som maskulint eller feminint i en kultur kan se helt annorlunda ut i en annan. Därför ska orden förstås som beskrivningar av vissa uttryck och kvaliteter – inte som regler för hur män eller kvinnor måste vara.
En kvinna kan dansa med ett kraftfullt, kantigt och traditionellt maskulint uttryck. En man kan dansa mjukt, sensuellt och traditionellt feminint. Två män kan skapa en tydlig kontrast mellan maskulint och feminint. Två kvinnor kan göra precis samma sak. Eller så kan båda välja samma uttryck.
Det är där friheten finns.
Mogna att hålla två tankar i huvudet
Att vi har frigjort dansrollerna från kön betyder inte att vi måste radera de kvaliteter som under generationer har varit en del av dansens språk.
Dans bygger på kontraster.
Stort och litet. Hårt och mjukt. Kraft och följsamhet. Attack och väntan. Rakt och kurvigt. Jordnära och svävande. Manligt och kvinnligt.
Orden beskriver kvaliteter. De behöver inte beskriva människan som utför dem.
Jag tror faktiskt att vi gör dansen fattigare om vi blir rädda för den typen av språk.
För när jag som tränare säger att jag vill se ett mer maskulint uttryck säger jag inte: du måste vara mer man. När jag efterfrågar ett feminint uttryck säger jag inte: du måste vara mer kvinna.
Jag pratar om vad kroppen berättar.
Det är en viktig skillnad.
Vi ska självklart fortsätta utveckla språket. Vi ska kunna prata om förare och följare när det är rollerna vi menar. Vi ska inte automatiskt anta vem som ska göra vad utifrån kön. Och ingen dansare ska behöva spela en identitet som inte är deras egen för att få plats på dansgolvet.
Men inkludering får inte betyda att vi blir rädda för nyanser.
Jag är homosexuell man. Jag har levt större delen av mitt vuxna liv i dansens värld och sett hur mycket friare den världen har blivit. Jag minns en tid när två män tillsammans på ett dansgolv kunde väcka betydligt mer uppmärksamhet än själva dansen. Den utvecklingen vill jag aldrig backa från.
Tvärtom.
Just därför tycker jag att vi nu borde vara mogna nog att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Vem du är bestämmer inte vilken roll du får dansa.
Vem du älskar bestämmer inte vem du får dansa med.
Men manligt och kvinnligt kan fortfarande vara en del av dansens konstnärliga språk.
Vi behöver inte vara rädda för orden.
Vi behöver bara vara tydligare med vad vi menar med dem.
För dansens framtid ligger inte i att göra alla lika.
Den ligger i att ge alla friheten att uttrycka allt.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR