Hon går i pension, har levt med ständig värk och rökt ett paket cigaretter om dagen. Nu gör Marie Sköld något som skrämmer henne på riktigt. Under 112 dagar ska gammeldansprofilen förändra både träningen, maten och vardagen – och samtidigt fimpa cigaretterna efter närmare 30 år som regelbunden rökare.
För de flesta som rör sig i gammeldansens värld är Marie och PA Sköld ett välkänt radarpar. Tillsammans driver de Danssköldarna och möter mängder av människor genom sina kurser.
Men när Marie i höst fyller 65 förändras en annan del av livet. Hon går i pension från arbetet på Blåkläder – och väljer samtidigt en minst sagt intensiv start på pensionärslivet.
Hon ska, med start under lördagen, genomföra 16 Weeks Of Hell Goes Dansband – Grande Finale, som en av 14 deltagare.
– Jag vill kunna må bättre. Min värk tar över och det går inte en dag utan smärta. Jag tror verkligen att träningen kan hjälpa mig och göra mig starkare. Jag vill bli lugnare i både kropp och själ. Som det är nu är jag väldigt stressad och rastlös. Jag vill mycket, men har inte orken.
”Någon gång måste jag tro på mig själv”
Marie sticker inte under stol med att steget är stort.
– Jag känner mig rädd och väldigt obekväm. Men någon gång i livet måste man utmana sig själv.
Bakom de orden finns också en historia som hon själv tror har påverkat henne. Marie berättar om en svår skoltid med mobbning och ensamhet från första till nionde klass och om att hon har dyslexi. Att synas och ta plats har aldrig varit självklart.
– Jag vill alltid hålla mig bakom och inte synas. Så det här kommer verkligen att stärka mig som person. Någon gång måste jag tro på mig själv.
Fysiskt börjar hon heller inte från ett enkelt utgångsläge. Marie berättar om artros och Dupuytrens kontraktur, den så kallade Vikingasjukan, och flera operationer efter svåra skador i höger axel.
Men målet är inte att prestera som någon annan. Hon vill bygga upp sin egen styrka och kondition från den nivå där hon befinner sig.
Nu ska cigaretterna bort
Den kanske största förändringen sker dock utanför gymmet.
Marie har rökt till och från sedan hon var 18 och regelbundet sedan 1996. Den senaste tiden har det blivit omkring ett paket om dagen.
Nu ska hon sluta.
– Det kommer att bli en stor kamp. Gym, powerwalks, maten och att sluta röka. Men nu ska jag stärka kropp och själ och tro på mig själv.
Även maten blir en omställning. Marie beskriver hur hon ibland kunnat äta en liten smörgås på morgonen och sedan helt enkelt glömma bort att äta tills kvällen.
– Nu blir det andra bullar. Nu ska det ätas och mås bra!
Har 16 Weeks-experten hemma
Någon brist på stöd lär det knappast bli. Maken PA Sköld har genomfört både originalprogrammet och fortsättningsprogrammet och blivit en av 16 Weeks Of Hells mest entusiastiska ambassadörer inom danskulturen.
Men vägen hit har tagit tid.
– PA har tjatat hål i huvudet på mig, säger Marie och skrattar.
Hon har sett förändringen hos sin man på nära håll – och minns hur det såg ut innan han började.
– Jag frågade PA om han ville börja promenera med mig. Han tyckte att vi skulle börja på måndag. Men det blev aldrig måndag! Sedan fick han frågan om 16 Weeks och jädrar vad aktiv han blev. Nu är det tvärtom. Nu är det han som försöker få med mig ut, och jag orkar inte med hans tempo.
Under Maries 16 veckor kommer PA att hjälpa till både med maten och på gymmet.
– Blir han för mycket säger jag ifrån! Men jag är väldigt tacksam över att vi gör det här tillsammans. Jag tror inte att jag hade fixat det utan honom.
”Jag ska vara med min familj i många år till”
Och bakom skratten finns kanske Maries allra viktigaste drivkraft.
Familjen.
Marie berättar varmt om barnen, de sju barnbarnen och fyra bonusbarnbarnen – och om viljan att ge sig själv bättre förutsättningar för många friska år tillsammans med dem.
– Jag är den stoltaste mamman, farmorn och mormorn. Jag känner mig varm i hjärtat över att ha en sådan familj. Jag ska ju vara med min familj i många år till.
När de 112 dagarna är över hoppas hon därför på betydligt mer än ett förändrat yttre.
– Jag hoppas få bättre självförtroende och må mycket bättre. Jag kommer verkligen att jubla och vara stolt över vad jag har åstadkommit.
Och så kommer slutklämmen:
– Jag kommer inte att känna igen mig.
/NIKLAS LINDH