Efter måndagens besked att regeringen överväger att sänka momsen på danstillställningar från 25 till 6 procent är reaktionerna översvallande positiva på många håll. Och Dansbandsnytts krönikör Tony Irving skriver så här om saken:
KRÖNIKA AV TONY IRVING: Det ser ut som att regeringen äntligen kommer att sänka mervärdesskatten på danstillställningar – från 25 till 6 procent. Det här är en nyhet jag, och många med mig, har väntat på i åratal. Vi som arbetar med och brinner för pardans har kämpat länge för att den ska behandlas rättvist – både ekonomiskt och kulturellt.
För det handlar inte bara om skatt. Det handlar om att ge pardans den status den förtjänar som en levande och betydelsefull del av Sveriges kulturliv.
Under årtionden har pardansen behandlats som något vid sidan om. För dyr att arrangera, för ”enkel” för att kallas konst, för fysisk för att kallas kultur. Detta har resulterat i att föreningar kämpat ekonomiskt, arrangörer tvingats lägga ner, och att vi förlorat generationer av potentiella dansare som aldrig fick chansen att upptäcka pardansens kraft och glädje.
Men nu förändras spelplanen.
Med det nya förslaget öppnas dörren för bättre ekonomiska förutsättningar att arrangera pardanstillställningar, kurser och evenemang. Men det som gör mig mest hoppfull är inte momssatsen i sig – det är syftet. Regeringens avsikt är att främja kultur – och pardansen nämns i det sammanhanget. Det är historiskt.
Pardans: både kultur och idrott
I Sverige placeras många pardansföreningar under kultur- och fritidsförvaltningarna. På pappret låter det rimligt, men i praktiken hamnar pardansen ofta i ett ingenmansland – inte riktigt kultur, inte helt idrott.
Visst, pardans kan vara idrott – danssport är en seriös tävlingsform där både fysik och disciplin krävs. Men pardans är också ett konstnärligt uttryck. Det är rörelse med mening. Det är när kroppar kommunicerar, när känslor blir till form, när musiken tar fysisk gestalt.
Det unika med pardans är att det både är konst och gemenskap. Det är något du kan göra varje vecka på en danskurs, på ett dansgolv, på en träning – oavsett ålder, kön, religion, funktion eller läggning. I dag pratar vi inte längre om ”herr och dam” på dansgolvet. Vi pratar om förare och följare. Det är jämställt, inkluderande – och djupt mänskligt. Det är kultur i sin mest tillgängliga form.
Snäva normer måste bort
Trots detta möter pardansen fortfarande motstånd från vissa kulturinstanser. Balett, modern dans, street och folkdans från olika länder erkänns självklart som kultur. Men pardans? Där tvekar man. Det finns fortfarande konsulenter och beslutsfattare som ser ner på pardansen som något mindre ”fint” – som något folkligt, simpelt eller för socialt.
Det är snobberi. Och det är föråldrat.
Ett nytt fönster öppnas
När regeringen nu signalerar att pardansen är en del av Sveriges kulturliv, och värd att satsas på, skickas en viktig signal. Det handlar om mycket mer än skattelättnader – det handlar om synsätt. Om erkännande.
Jag lever i hoppet om att detta inte bara är en ekonomisk reform – utan början på en ny syn på pardans i Sverige. En syn där vi får plats både som idrott och konstform. En syn där pardans får den respekt och det stöd som andra kulturuttryck länge haft.
Det här kan vara början på en ny vår för pardansen. Och jag, tillsammans med hela vår community, är redo att ta steget.
/Tony Irving, Dansare, lärare, föreläsare och ambassadör för pardans i Sverige